mirko

Nästan halv, nästan hel. Nästan trasig, nästan lagad. Nästan botad, nästan sjuk. Nästan glad, nästan ledsen. Nästan lycklig, nästan deprimerad. Nästan topp, nästan botten. Nästan bäst, nästan sämst.

När får jag nånsin vara något av det istället för att vela i mitten?
Alla jag vet är något av det. Men jag? Jag är som vanligt fast emellan. Jag är den som svävar runt i stora svarta rymden utan att ha en aning om vart jag är eller vart jag är på väg. Ena stunden är jag säker på att jag ska välja nåt, sekunden efteråt tvekar jag och velar över att välja nåt annat.
Kanske kommer jag aldrig riktigt få någon fast roll eller ett ord stämplat i pannan?
Kanske är jag typen som inte vill fastna nånstans, den som vanliga människor skulle kalla rotlös.
Jag vet vart mina rötter är. Och tro mig, dom flyttar sig inte bara för att jag gör det. Dom finns kvar när jag kommer tillbaka. Jag vill inte tänka på framtiden, på vart jag är om tio år. Jag vill leva i nuet, det är så flera borde tänka.
Varför göra upp planer för nästan vecka om du inte ens lever imorgon?
Varför inte bara fokusera på att ta dig igenom dagen?
Vissa stunder önskar jag att jag också hade ett ord stämplat i pannan, även om det var ett dåligt ord. Då kanske man skulle ha en liten aning om vem man är och vad man har för mål. Å andra sidan är frihet det bästa som finns, något man inte kan sätta ett pris på.
Så kanske, bara kanske, är det för en gångs skull bra att jag är fast i mitten.