mirko

Jag vet att du var den som gjorde mig självdestruktiv. Jag vet att du var den som slog sönder mig, den som gjorde mig trasig. Du var den som slog mig i bitar, rev mig itu och gick. Utan att ens bry dig om att försöka laga det du haft sönder. Du lät mig ligga kvar på marken - i småbitar.
Jag har lagat mig själv, så gott det gick. Det går aldrig bra när man gör det själv, det blir aldrig riktigt rätt. Du blir aldrig hel. Komplett. Så som innan. När han fanns med i bilden.
Jag saknar din röst, den hade en lugnande effekt på mig. Hur mycket som än hände omkring mig, om det ens skulle regnade ufo:n, så var jag totalt lugn.
Jag saknar dina ögon. Dom ärligaste jag sett. Ibland brutalt ärliga, ibland bara känslofyllda.
Jag saknar dina meningar. Dom som du visste skulle få mig på fall. Trots att leken var uppgjord från början så tyckte jag om att se bokstäverna falla från dina läppar och landa på mig. Jag tyckte om att höra vackra falska löften, jag tyckte om min skeva verklighet. Jag gillade att sväva uppe i rymden ett tag. Vad jag inte gillade, var kraschlandningen när du släppte mig. Brutalt.
Allt det där, och mycket mer, saknar jag med dig. Det tar sakta kol på mig. Det äter upp mig inifrån. Mina minnen, och mystiska känslor, äter upp mig inifrån. Jag är tom inuti. Jag är tom utan dig. Jag är tom när du försvunnit.
Det tar kol på mig. Men minnena är det jag lever genom. Och det är också vad som kommer förgöra mig i slutet.