mirko

Samma hår. Samma längd. Samma klädstil. Samma röst. Samma sätt.
Jag var helt säker på att det var du som stod mittemot mig. Jag var helt säker.
Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra?
En del av mig ville ducka bakom skivstället som var emellan oss. Kanske skulle du inte se mig då. En annan del av mig ville springa därifrån, bara bort, så du inte skulle få en chans att säga något till mig. Och en annan del ville skälla ut dig. Bara skrika rent ut. Säga allt jag aldrig sagt, säga sånt jag borde sagt, säga sånt jag försökt få sagt. Det fanns så mycket jag ville berätta för dig. Och bara säga dig. Och förklara för dig. Och fråga dig.
Istället stod jag bara tyst och fokuserade på att andas. Jag kunde inte säga nåt. Om jag försökte skulle jag säga det motsatta till det jag försökte säga. Eller så skulle jag gå i bitar framför dina ögon.
Plötsligt tittade du upp. Första reaktionen var ' hjälp, han har sett mig. spring! '. Den andra var ' det är för sent, han har sett mig '. Båda stämde fast ändå inte.
Visst hade du sett mig. Och visst hade det varit för sent för att springa för livet.
Men det var inte du. Det var inte du som stått där. Det var någon annan.
Det skrämmer mig hur du påverkat mig. Fattar du vad du har gjort? Jag är livrädd för dig. Samtidigt vill jag inget hellre än att nån dag råka springa på dig på den mest oväntade platsen. Även om det skulle vara destruktivt så vill jag ändå det. Du har gjort mig destruktiv. Du förändrat mig. Förändrat mig till nåt dåligt. En kopia av dig.