mirko

Jag vet att vi inte varade alltför länge och jag vet att vi gjorde en hel del misstag ihop. Men ändå kan jag komma på mig själv med att sitta i just det där fönstret, stirra ut i den mörka natten och undra vad du gör. Om du är med henne nu eller om du är själv. Om du sitter i ett annat fönster men stirrar ut i samma mörka natt, och tänker samma tankar. Vi var dom som avslutade varandras meningar. Så om jag börjar tänka en tanke nu, avslutar du den sen? Jag vet inte. Jag lär aldrig få veta.
Jag fingrar på fönsterbrädan och låter tankarna vandra fritt. Jag låter dom flyga iväg i den mörka natten, om dom så vill. Kanske hittar någon av dom till dig. Och påminner dig om vad som varit, vad som hänt och vad vi båda förlorat på det hela. Kanske. Kanske inte.
Allt som hörs är regnet som faller ner. Dripp, dropp, dripp, dropp. Det syns inte, det bara hörs. Och det känns. Halva jag är blöt. Den halvan av mig som är på fel sida av fönstret. Och det doftar regn. Jag älskade regn.
Sen förstörde du min kärlek till det. Du lämnade mig, en natt som den här.
Kanske är det därför jag är vaken nu, trots att det är sent? Kanske tror jag, innerst inne, att om du lämnade mig en sån här natt så kommer du tillbaka en sån här natt också. Kanske. Eller kanske vill jag bara låta minnena kidnappa mig en stund. Kanske vill jag återvända till platsen där inget kan skada mig, utom den som förde mig dit.
Så jag låter minnena ta med mig längs gamla gator jag förbjudit mig själv att minnas. Jag låter mig passera gränder och jag låter mig själv se hur allt gick till. Jag låter minnena spela upp ett skådespel om dig och mig, om oss. Jag är den enda som ser på.
Och jag ser. Du går lagom nära, så som du alltid gjorde. Inte för långt bort men inte så nära att det blev svårt att andas. Jag ser ditt rufsiga hår och jag ser till och med dina glittrande ögon. Jag ser ditt leénde, jag hör ditt skratt. Jag hör din röst. Jag hör alla vackra ord och fina löften. Jag hör. Och jag både älskar varje sekund och halvt plågas ihjäl.
Jag ser även mig själv, eller den jag var med dig. Jag ser att mitt hår inte lydde mig den dagen. Men å andra sidan, det lyder mig aldrig. Jag ser mitt leénde, jag hör mitt egna skratt. Du säger nåt, jag ler och ser sen ner i marken. Jag behöver inte höra, jag minns precis allt du sa och när du sa det. Exakt på sekunden, jag har gått igenom det här så många gånger förut.
Men nu ser jag det. Blicken jag ger dig. Jag ryser av den, jag vill inte inse det. Men jo, det är sant. Det är kärlek. Det är beroende. Det är tillit. Det är hopp. Det är känslan du alltid ger mig. Den syns i mina ögon, men du verkar inte se. Världen ser ut att vara gjord av regnbågar och sockervadd. Om jag bara anat då hur snart den skulle förvandlas till nakna fötter och skör vass taggtråd. Om jag bara anat.
Jag sitter kvar i fönstret och låter minnena spela upp vår sista dans, om och om igen. Jag fäller några tårar som blandas med regnet. Jag avskyr att ta farväl. Men jag tror att det var just det vi gjorde den där natten. Den där natten, då för länge sen.






©