mirko

Jag gillar inte när minnen av dig återvänder hit. Minnen som jag så noggrant försökt sudda ut. Minnen jag så innerligt försökt förtränga. Minnen jag inte vill minnas.
Jag gillar inte att höra din röst trots att jag är ensam i ett rum. Att höra vackra ord eka ut i mörkret, att höra underbara löften viskas i örat på mig. Jag blundar och minns känslan jag fick när du sa dom. Jag blundar så länge att jag tror att det faktiskt är du som sitter bredvid mig och säger dom. När jag öppnar ögonen ser jag att jag är själv. Igen.
Jag gillar inte att lyssna på en låt, en så fin låt som jag förut kunde lyssna på jämt, och plötsligt se en massa bilder av dig och mig dansa runt framför mina ögon. Ibland suddiga, ibland skarpa. Ibland i färg, ibland i svartvitt. Men jag ser dom lika tydligt ändå. Det är du och jag, det som brukade vara vi. Skratt, leénden och dom vi brukade vara. Det har gått ett år nu. Men jag minns det lika tydligt.
Jag gillar inte när föremål plötsligt börjar tala. Att sitta i soffan och titta ut genom fönstret är något jag älskar. Det lugnar mig, det lugnar mina nerver. Att bara sitta tyst och stirra ut på landskapet man är så van att se men inte tröttnar att titta på. Men när soffan plötsligt påminner mig om det som varit är det inte lika underbart längre. " Minns du förra sommaren? Minns du när du satt på fönsterbrädan med telefonen tryckt mot örat och ett leénde på läpparna? Minns du alla skratt? Minns du lyckan du kände? Minns du känslorna du hade? Minns du? Gör du det? Minns du? ".
Jag gillar inte det du gjort mot mig. Men jag vet att om det inte hade varit du som gjort det, så skulle det ha varit någon annan. Jag vet det. Det är nog något alla måste gå igenom nån gång. Så egentligen är det inte ditt fel, det är vad du är för mig. Min första kärlek. Och därför omöjlig att glömmas bort.